Seninflammation i knät är sällan en inflammation i en sena. Bakom smärtan sitter oftast ett överbelastat senfäste vid knäskålen, en irriterad slemsäck eller en sena som långsamt brutits ned. Var det gör ont avgör vilken behandling som fungerar, och rätt belastning läker oftare än vila.
Du lägger fingret på knät och hittar en punkt som svarar. Kanske sitter den strax under knäskålen, kanske ovanför, kanske på insidan av knäleden. Den punkten är den viktigaste uppgiften du har. Fyra helt olika besvär göms bakom samma ord, och de behandlas inte likadant. En övning som läker det ena kan förvärra det andra.
Var i knät gör det ont?
Börja med att sitta ner och sträcka ut benet. Tryck sedan systematiskt: rakt under knäskålen, rakt ovanför, på insidan av knäleden ungefär fem centimeter under ledspringan, och slutligen på yttersidan strax ovanför leden. En av dessa punkter brukar svara tydligare än de andra.
Att smärtan går att peka ut med ett finger talar för ett senfäste. Diffus värk över hela knäleden, med svullnad som kommer och går, pekar snarare mot leden själv. Detta är den enklaste sorteringen som finns, och den kostar dig trettio sekunder.
FYRA STÄLLEN, FYRA DIAGNOSER
vid belastning
Under knäskålen
Hopparknä. Patellarsenan och dess fäste mot knäskålens nedre kant. Gör ont vid hopp, nedhopp och djupa böj.
Ovanför knäskålen
Quadricepssenan. Mindre vanlig, samma mekanism, ont vid tunga benböj och när du reser dig ur en låg stol.
Insidan av knät
Pes anserinus. Tre senor möts där, ofta med en slemsäck under. Ömmar när du korsar benen eller ligger på sidan.
Yttre sidan
Löparknä. Ett brett bindvävsband som skaver mot lårbenets utsida. Kommer efter en bestämd distans, sällan direkt.
De fyra vanligaste ställena
Hopparknä: smärta under knäskålen
Det här är den klassiska seninflammationen i knät. Smärtan sitter i patellarsenan, oftast precis där den fäster mot knäskålens nedre spets. Den kommer när du hoppar, landar eller går nedför trappor, alltså när senan bromsar din kroppsvikt. Bland norska elitidrottare hade 14,2 procent av 613 personer besvär av hopparknä vid undersökningstillfället. I volleyboll var siffran 44,6 procent och i basket 31,9 procent, medan cyklister och orienterare inte hade ett enda fall.
Samma studie mätte hur länge besvären hade pågått. Snittet låg på 32 månader. Det säger något viktigt om det här tillståndet: det går inte över av sig självt medan du väntar.
HOPPARKNÄ HOS 613 NORSKA ELITIDROTTARE
Quadricepssenan: smärta ovanför knäskålen
Samma mekanism, andra sidan av knäskålen. Senan från lårets framsida fäster mot knäskålens övre kant, och där uppstår besvären hos den som gör tunga benböj eller lyfter i djupa positioner. Smärtan märks tydligast när du reser dig från en låg stol. Detta är ovanligare än hopparknä men behandlas på samma sätt, och du hittar även samma ömma punkt genom att trycka rakt på kanten.
Insidan av knät: pes anserinus
Tre senor från lårets insida möts i en gemensam platta ett par centimeter under knäleden, och formen har gett stället namnet gåsfot. Under plattan ligger en slemsäck. Blir den irriterad får du en distinkt ömhet på insidan, ofta med lätt svullnad, som väcker dig när du ligger på sidan med knäna mot varandra. Det här är en av de vanligaste orsakerna till smärta på insidan av knät hos den som inte har någon skada i leden. Hur du skiljer senfästet från slemsäcken, och vad som gäller i vardera fallet, går vi igenom i artikeln om pes anserinus.
Besväret hänger ihop med löpning på ojämnt underlag, med snabb ökning av träningsmängden och med artros i knäleden. Har du redan artros är gåsfoten en av de punkter som brukar ge dig ont.
Yttre sidan: löparknä
Här handlar det inte om en sena utan om ett brett bindvävsband längs lårets utsida. Bandet glider fram och tillbaka över lårbenets yttre knöl varje gång du böjer och sträcker knät. Löper du länge nog blir passagen irriterad. Det typiska mönstret är att du kan springa smärtfritt en bestämd sträcka, säg fyra kilometer, och att smärtan sedan slår till nästan på meter och sätter stopp. Samma bindvävsband löper vidare uppåt och fäster över höftbenets utsida, och när det klämmer där heter besväret trokanterit.
Bursit, entesit eller tendinos: tre olika saker
Söker du på seninflammation i knät hamnar du snabbt bland texter om slemsäcksinflammation. Det är inte fel, men det är inte samma sak. Tre strukturer kan göra ont på nästan samma ställe, och de svarar olika på behandling.
En bursit är en inflammation i en slemsäck, alltså i en liten vätskefylld kudde som ligger mellan sena och ben för att minska friktionen. Slemsäcken svullnar, blir varm och ömmar vid direkt tryck. Framför knäskålen uppstår detta klassiskt hos den som arbetar på knä. En bursit är en äkta inflammation, den svarar på avlastning, och den läker oftast på några veckor.
En entesit sitter i själva senfästet mot benet. Där möts sena och skelett i en zon som tål dragkraft men inte plötsliga ökningar av den. Trycker du rakt på fästet gör det ont, och det gör ont igen nästa gång du belastar.
En tendinos är något annat: senan har byggts om. Kollagenet ligger oordnat, vattenhalten i vävnaden har ökat och nya kärl har växt in. Ordet slutar på ändelsen för nedbrytning, inte på ändelsen för inflammation, och det är avsiktligt.
Varför ordet seninflammation leder fel
År 2002 publicerade Karim Khan och hans medförfattare en artikel i British Medical Journal med rubriken att det var dags att överge myten om tendinit. Bakgrunden var enkel och obekväm. När kirurger tog vävnadsprover från senor som gjort ont i månader hittade de nästan aldrig inflammatoriska celler. De hittade nedbrutet kollagen, inväxande kärl och nybildade nervändar.
Jill Cook och Craig Purdam byggde 2009 vidare på detta och beskrev förloppet som en linje i tre steg. Först en reaktiv fas, där senan svullnar som svar på en plötslig ökning av belastning. Där finns ett inflammatoriskt inslag, och där hjälper avlastning. Sedan en mellanfas där vävnaden börjar tappa sin ordning. Till sist en nedbrytningsfas, utan inflammation, där vila inte längre gör någon nytta alls.
Detta förklarar den vanligaste besvikelsen. Du vilar i tre veckor, smärtan går ned, du börjar om, och allt kommer tillbaka på en vecka. Senan blev inte starkare av vilan. Den blev bara mindre belastad, och därför tystare. Så snart du lägger på samma krav igen är den lika oförberedd som förut.
Vad som utlöser besvären, utöver idrott
Bilden av seninflammation i knät som en idrottsskada är bara halva sanningen. Senor reagerar på förändring i belastning, inte på belastningens absoluta nivå. En stillasittande person som plötsligt målar om huset under en helg utsätter sina knän för en större relativ ökning än en löpare som lägger på tio kilometer i veckan.
- Ett nytt jobb där du arbetar på knä, med tryck rakt mot knäskålen flera timmar om dagen.
- Snabb viktuppgång, som ökar kraften genom senan vid varje steg i trappan.
- Nya skor eller nytt underlag, som ändrar vinkeln benet landar i.
- Kortisonbehandling och vissa antibiotika av kinolontyp, som försämrar senvävnadens kvalitet.
- Diabetes och förhöjda blodfetter, som båda är kopplade till fler besvär från senor.
Ålder spelar också in, men inte på det sätt många tror. Senan blir inte svag av att du fyller femtio. Den blir långsammare på att anpassa sig, vilket betyder att samma ökning som du klarade vid trettio behöver spridas över dubbelt så lång tid nu.
Så skiljer du besvären åt
| Tillstånd | Var det ömmar | Typisk utlösare | Svullnad | Vad som hjälper |
|---|---|---|---|---|
| Hopparknä | Nedre kanten av knäskålen | Hopp, nedhopp, djupa böj | Sällan synlig | Tung, långsam styrketräning |
| Quadricepssena | Övre kanten av knäskålen | Tunga benböj, resa sig | Sällan synlig | Samma som ovan |
| Pes anserinus | Insidan, under ledspringan | Löpning, artros, sidoläge | Lätt, lokal | Avlastning först, sedan styrka |
| Löparknä | Yttre sidan, över ledlinjen | Löpning efter given sträcka | Ingen | Höftstyrka, ändrad löpteknik |
| Bursit framför knäskålen | Rakt på knäskålen | Arbete på knä, slag | Tydlig, mjuk kudde | Avlastning, knäskydd |
| Artros i knäleden | Diffust i hela leden | Stelhet på morgonen | Kommer och går | Träning och artrosskola |
Behandlingen som faktiskt läker: belastning, inte vila
Här ligger den största skillnaden mellan vad folk gör och vad som fungerar. En sena som har börjat brytas ned repareras av dragkraft. Inte av vila, inte av salva, inte av värme. Av kontrollerad, långsam och gradvis ökad belastning.
Det första hårda beviset kom från Umeå. Håkan Alfredson och hans kollegor lät 15 patienter med långvarig akillessmärta träna excentriskt i 12 veckor, och samtliga var tillbaka på sin tidigare nivå efteråt. Det programmet styr fortfarande behandlingen vid akillestendinit. En jämförelsegrupp på 15 personer med samma diagnos hade fått vila, antiinflammatoriska läkemedel, nya skor och sjukgymnastik. Ingen av dem blev bra, och alla opererades till slut.
För knät finns motsvarande arbete. Kongsgaard och medarbetare lottade 39 patienter med hopparknä till tre behandlingar under 12 veckor: kortisoninjektion, excentrisk träning på lutande bräda eller tung långsam styrketräning. Alla tre grupperna blev bättre vid 12 veckor. Vid uppföljningen ett halvår senare hade de två träningsgrupperna behållit sin förbättring, medan kortisongruppen hade försämrats igen.
TOLV VECKOR, FYRA STEG
Vecka 1 och 2, isometriskt
Håll spänningen still utan att röra leden, flera gånger om dagen. Ebonie Rio och hennes medförfattare mätte smärtan hos 6 spelare med hopparknä före och efter ett sådant pass: den sjönk från 7,0 till 0,2 på en tiogradig skala och var kvar nere efter 45 minuter.
Vecka 3 till 6, tungt och långsamt
Benböj och benpress med tung vikt, tre sekunder ned och tre sekunder upp. Tre pass i veckan. Målet är kraft genom senan, inte svett.
Vecka 7 till 10, öka vinkeln
Djupare böj och mer vikt, i den takt smärtan tillåter. Fortsatt tre pass i veckan, med minst en dags mellanrum.
Vecka 11 och 12, snabbhet
Först nu kommer hopp och landningar tillbaka, i små doser. Detta är steget de flesta tar för tidigt, och det är där återfallen sitter.
Regeln för smärtan är alltså inte att undvika den. Det är morgonen efter som räknas. Är knät stelare och ömmare dagen därpå var gårdagens dos för hög, och du drar ned tio procent. Känns det likadant behåller du nivån. Känns det bättre går du vidare.
Räkna med tre månader. Många ger upp efter tre veckor eftersom ingenting har hänt, och det är just det som gör att besvären finns kvar i 32 månader hos så många.
Vad NSAID, kortison och stötvågor gör
Receptfria antiinflammatoriska tabletter dämpar smärtan i den reaktiva fasen, de första veckorna, när svullnaden faktiskt finns där. Efter det behandlar de en inflammation som inte längre pågår. De gör dig mindre öm, vilket lurar dig att belasta mer än vävnaden klarar. Den reaktiva svullnaden i senan ska inte heller blandas ihop med den låggradiga inflammation som kost, sömn och stillasittande håller igång i kroppen som helhet. Den är av ett annat slag och flyttas inte av en tablett.
Kortisoninjektion ger den snabbaste lindringen som finns och den sämsta långtidseffekten, precis som Kongsgaards försök visade. Den har fortfarande en plats: vid en tydligt svullen och öm slemsäck som inte ger med sig, eller när smärtan hindrar dig från att komma i gång med träningen alls.
Stötvågsbehandling erbjuds på många mottagningar och kan hjälpa vid långvariga besvär, men den ersätter inte träningen. Den köper dig ett fönster med mindre smärta. Vad du gör i det fönstret avgör resultatet. Detsamma gäller stödjande kosttillskott: en formel för senor och återhämtning kan följa med under uppbyggnaden, men den flyttar ingen belastningskurva åt dig.
Tillbaka till träningen utan återfall
Sluta inte röra på dig medan senan byggs om. Byt bara ut det som gör ont mot något som inte gör det. Cykel och simning håller konditionen uppe utan att belasta senfästet, och överkroppsträning kan fortsätta som vanligt hela vägen.
När du börjar springa igen: en tredjedel av din tidigare distans, varannan dag, i två veckor. Öka sedan med högst tio procent i veckan. Hoppen kommer sist. Det är den ordningen som skiljer den som blir bra från den som gör om samma tolv veckor nästa år.
När det inte är en seninflammation
Vissa symtom hör inte hit. Ett knä som låser sig, viker sig eller plötsligt svullnar upp inom några timmar efter ett vrid talar för en skada inne i leden, oftast i menisken eller ett korsband. Sådana skador ger ett annat mönster: smärtan kom på en sekund, inte över veckor. Uppsök vård samma vecka.
En slemsäck som är röd, varm och kraftigt svullen, särskilt om du har feber, kan vara infekterad. Det är brådskande och kan behöva antibiotika.
Är du över femtio, stel i knäna på morgonen i ungefär en kvart och har ont som kommer och går i takt med aktiviteten, handlar det sannolikt om artros i knäleden i stället. Behandlingen är fortfarande träning, men upplägget är ett annat. Sverige har ett eget program för detta: artrosskolan, som utvecklades och infördes i hela landet med stöd av kvalitetsregistret BOA, och som bygger på information plus handledd träning hos fysioterapeut. Många kombinerar den med ett tillskott för leder och rörlighet under uppbyggnaden.
När ska du söka vård?
Har du haft ont i mer än 6 veckor utan att det blivit bättre, boka tid på din vårdcentral eller direkt hos en fysioterapeut. I större delen av landet behöver du ingen remiss för det. Fysioterapeuten ställer diagnosen med händerna och ett par tester, och magnetkamera behövs sällan i det här läget.
Sök tidigare om knät svullnar snabbt, om det låser sig, om du inte kan belasta benet eller om smärtan kom plötsligt mitt i ett steg. På 1177.se hittar du vad som gäller i din region och vilka mottagningar som tar emot utan remiss.
Vanliga frågor
Hur blir man av med inflammation i knät?
Genom att belasta senan i stället för att skona den. De första veckorna dämpar du svullnaden med avlastning och isometriska övningar, sedan bygger du upp med tung och långsam styrketräning tre gånger i veckan i minst 12 veckor. Vila ensam gör senan tystare, inte starkare.
Vad kan orsaka smärta i senan under knät?
Nästan alltid hopparknä, alltså överbelastning av patellarsenan där den fäster mot knäskålens nedre kant. Hos ungdomar i växande ålder kan det i stället handla om Osgood-Schlatters sjukdom, som sitter längre ned där senan fäster mot skenbenet.
Vad kan orsaka inflammation på insidan av knät?
Oftast en irriterad slemsäck vid pes anserinus, gåsfoten, ett par centimeter under ledspringan. Andra orsaker är en skada på det inre ledbandet, en meniskskada eller artros i knäleden. Ömhet som går att peka ut på en exakt punkt talar för slemsäcken.
Vad är bäst mot inflammation i knä?
Rätt dosering av belastning. I ett försök på 39 patienter med hopparknä behöll de som tränat tungt och långsamt sin förbättring efter ett halvår, medan de som fått kortisoninjektion hade blivit sämre igen. Antiinflammatoriska tabletter har sin plats de första veckorna, inte längre.
Hur lång tid tar det för en inflammation i knä att läka?
En bursit läker ofta på 2 till 4 veckor med avlastning. En sena som brutits ned behöver 12 veckor eller mer, eftersom vävnaden ska byggas om och inte bara lugnas. Bland elitidrottare med hopparknä hade besvären i snitt pågått i 32 månader innan de mättes.
Är det bra att promenera när man har ont i knät?
Ja, i de allra flesta fall. Promenader på plant underlag belastar senfästena lätt och håller leden rörlig. Undvik branta nedförsbackar och trappor nedåt i början, eftersom det är där senan bromsar mest. Låt morgonen efter avgöra hur långt du går nästa gång.
Hjälper knäskydd och bandage?
Ett band tvärs över senan under knäskålen minskar smärtan hos många under själva aktiviteten, genom att ändra dragriktningen. Det läker ingenting. Använd det för att ta dig igenom ett pass, inte hela dagarna, annars vänjer du av lårmuskeln vid att arbeta.
Det viktigaste att komma ihåg
Peka ut punkten först. Sitter den under knäskålen, ovanför, på insidan eller på yttersidan avgör allt som följer. Kom sedan ihåg att en sena som gjort ont i mer än 6 veckor sällan är inflammerad längre, utan nedbruten, och att den repareras av dragkraft. Räkna med 12 veckor, håll dig i rörelse hela tiden, och låt knät dagen efter bestämma hur mycket du gör dagen därpå.
Källor
Khan K.M., Cook J.L., Kannus P., Maffulli N., Bonar S.F. (2002). Time to abandon the “tendinitis” myth. British Medical Journal, 324(7338), 626-627. DOI: 10.1136/bmj.324.7338.626
Cook J.L., Purdam C.R. (2009). Is tendon pathology a continuum? A pathology model to explain the clinical presentation of load-induced tendinopathy. British Journal of Sports Medicine, 43(6), 409-416. DOI: 10.1136/bjsm.2008.051193
Lian Ø.B., Engebretsen L., Bahr R. (2005). Prevalence of jumper’s knee among elite athletes from different sports: a cross-sectional study. American Journal of Sports Medicine, 33(4), 561-567. DOI: 10.1177/0363546504270454
Alfredson H., Pietilä T., Jonsson P., Lorentzon R. (1998). Heavy-load eccentric calf muscle training for the treatment of chronic Achilles tendinosis. American Journal of Sports Medicine, 26(3), 360-366. DOI: 10.1177/03635465980260030301
Kongsgaard M., Kovanen V., Aagaard P., Doessing S., Hansen P., Laursen A.H., Kaldau N.C., Kjaer M., Magnusson S.P. (2009). Corticosteroid injections, eccentric decline squat training and heavy slow resistance training in patellar tendinopathy. Scandinavian Journal of Medicine & Science in Sports, 19(6), 790-802. DOI: 10.1111/j.1600-0838.2009.00949.x
Rio E., Kidgell D., Purdam C., Gaida J., Moseley G.L., Pearce A.J., Cook J. (2015). Isometric exercise induces analgesia and reduces inhibition in patellar tendinopathy. British Journal of Sports Medicine, 49(19), 1277-1283. DOI: 10.1136/bjsports-2014-094386
Thorstensson C.A., Garellick G., Rystedt H., Dahlberg L.E. (2015). Better management of patients with osteoarthritis: development and nationwide implementation of an evidence-based supported osteoarthritis self-management programme. Musculoskeletal Care, 13(2), 67-75. DOI: 10.1002/msc.1085
